— Icke Eders Maj:t, men de förnämare kretsarna och hela hofvet, af bägge könen, besöka henne flitigt, till och med Hennes Maj:t drottningen…
— Drottningen, säger du!
— Ja, Eders Maj:t. Drottningen hade skickat efter henne härom dagen. Hon lät svara, att den dröm, Hennes Maj:t haft föregående natt, säkert skulle slå in, men att hon hvarken kunde uttyda den eller spå annorstädes än i sitt eget hus, emedan den ande, af hvilken hon får sina ingifvelser, öfverger henne så snart hon går hemifrån. Drottningen blef både öfverraskad och bestört öfver svaret. Sannolikt hade någon kammarfru förrådt drömmen åt mamsell Arfvidsson. Förklädd begaf sig Hennes Maj:t sedermera till henne, och jag har anledning att tro drottningen lika belåten med kvinnans utsago som hon med Hennes Maj:ts frikostighet.
— Förvånande!… Högst förvånande!… Därom har min gemål ej nämnt ett ord för mig… Det är af min polismästare jag först blir underrättad om hvad som tilldrar sig i min egen borg, bland mitt eget hus. — Du säger då att tilloppet i öfrigt hos henne är ansenligt?
— Så stort, Eders Maj:t, att, för att åtminstone utestänga de ringare och obemedlade klasserna, jag låtit antyda henne att i inträdesafgift fordra en dukat personen. Hon borde redan vara rik, om hon icke sannolikt nödgades kasta bort stora summor, för att af betjäning och andra komma i besittning af enskilda kretsars hemligheter, dem hon sedermera ger ut för uppenbarelser och spådomar.
— Du dömer henne hårdt, kanske obilligt; i alla
