mig att göra hennes bekantskap. — Armfelt är förmodligen ej den enda person af betydenhet, som offrar på hennes altare?
— Mina förteckningar utvisa hundratals. Ur minnet kan jag blott upprepa några: grefvinnorna Brahe, Löwenhielm, Jeanette Hamilton och Aurora De Geer, riksrådet grefve Oxenstierna, generalamiralen Trolle, amiralen grefve Ehrensvärd…
— Ehrensvärd också! Jag måtte säga, det stegrar i hög grad min nyfikenhet. — Står De Besche äfven på din lista?
— Nej, Eders Maj:t.
— Bra. Han skall då bli den, som gör mig sällskap. — Hvilken tid på dygnet öppnas Pythias tempel?
— Från nio om aftonen till fyra på morgonen.
— Rätt så. De Besche skall beställa någon timme åt oss, då vi kunna vara på egen hand i vårt nya Delfi, ty ogärna skulle jag där sammanträffa med mina kära undersåter, — En sak till, jag behöfver en ciceron. Jag skall skicka till dig en af mina kammartjänare, Gliedberg eller Wacklin, som du låter underrätta om sibyllans bostad och vägen dit, men så att ingen obehörig gissar anledningen. Du förstår mig väl?
— Fullkomligt, Eders Maj:t.
— Farväl då för denna gång, kära Liljensparre.»
Polismästaren vidtog omedelbart anstalter för att efterkomma konungens önskan, och fastän Crusenstolpes berättelse härom kännetecknas af det fantasispel, som han så ofta använde för att öka den dramatiska effekten af sina skildringar, är det ej omöjligt att förloppet verkligen var sådant, som han framställt det.
