rättas till mig hvarannan timme om något och hvad som tilldragit sig i hennes grannskap.»
I det följande kapitlet skildrar Crusenstolpe hur det med så många anstalter för konungens säkerhet ledsagade besöket hos spåkvinnan gick af stapeln, En afton kl. 10 stannade en täckt hyrvagn vid Ingemarshof, och sedan de åkande, som voro konungen, De Besche och Gliedberg, stigit ur och kusken fått befallning att vänta, begåfvo de sig till »ett litet hvitt envåningshus, med ett par fönsterlufter i en vindskappa, beläget på en liten bergsklint». De klappade på gårdsporten, och efter en stund hördes några långsamt framskridande steg, afbrutna under den gåendes anfall af torrhosta och beledsagade af morrande och gläfs af en hund.
— Hvem är det? frågade en pipande kvinnoröst innanför porten.
— Ett par herrar, som önska slippa in, svarades utifrån.
— Hvem söker herrarne?
— Mamsell Arfvidsson.
»En nyckel skramlade i låset, gångjärnen gnällde, porten öppnades, våra fotgängare inträdde på en rymlig gård, där de mottogos af en gammal dvärglik, enögd och haltande piga och en stor svart lurfvig hund, hvars gnistrande ögon och hvita tänder manade de inträdande till foglighet. Gumman höll i ena handen en repstump, fästad kring djurets hals, och i den andra en lykta, öfverdragen med hinnor i stället för glas. 'Hut Mante!' pep hon till hunden, som tämligen ovänligt tycktes vilja afvisa de ankommande, dem hon förde öfver gården till byggningen. Vid det obetyd-
