liga skenet från lyktan, förstärkt af den stjärnljusa kvällen, blefvo de varse på gården en myckenhet träd, hvilkas nu kala grenar svårmodigt lånade sig åt den kyliga nattvindens bitande skämt.
Framkomna till byggningen, slog den gamla kvinnan tre starka slag på porten, hvarvid ett lika otäckt som ovanligt oljud uppstod innanför i förstugan. Efter ungefär en minuts väntan hördes någon gå in i en dörr, och en klar fruntimmersröst därinne frågade hvem det vore.
— Främlingar, i rätta ärenden stadda, svarade gumman utanför.
I ögonblicket sprungo bägge portarna upp. Förstugan där våra herrar nu inträdde var uppfylld af burar, hvilkas befjädrade fångar, dem hvarken naturen ärnat eller konsten mäktat göra till sångfåglar, fortforo med sina skärande, missljudande läten. En hornuf, en uggla, en korp, en kråka, en skata sökte öfverrösta hvarandra, tills matmodern med sträng ton utropade: 'Tyst förtappade!' De arma bevingade i sina häkten tycktes känna härskarinnan och hennes välde, ty de lydde, ruskade fjädrarna och tystnade.
Fruntimret, som utträdde i förstugan, var långt och magert, med insjunkna kinder, stora, håliga, blågrå ögon, smutsgrå hy, spetsig haka, uppstående näsa med stora utstående näsborrar, långlagdt ansikte och en mycket tillbakaliggande panna, tecknad af en mängd orediga, djupa, hvarandra korsande fåror. Högt öfver ögonen sväfvade ett par korta, täta, ojämna, gråsprängda ögonbryn. På hakan, äfvensom i pannan hade hon en brun vårta, bevuxen med borstigt hår. Läpparna, tunna och blåaktiga, slöto sig så tätt till
