att gömma sig i hvar sin vrå af rummet. Dufvorna ruska vingarna, men förblifva kvarsittande.
Med högra handen lyftad mot höjden ropar mamsell Arfvidsson: — Förborgade makter, gifven ett tecken, när tiden är inne att vara på sin vakt!
Ett häftigt brusande höres, liksom en orkan skakat trädens grenar på gården utanför byggningen.
— Det susar i Dodonas ekar[1], utbrister mamsell Arfvidsson, en!… två!… tre gånger… Således tredje månaden i året… Akta dig för mars månad, o konung!
Gustaf (vid sig själf, i det han kastar en börs med guldmynt på granithällen): »Det är vid riksdagen faran hotar… Välan! den skall bli upplöst, innan mars månad ingår…»
Om man nu skärskådar dessa Crusenstolpes skildringar, hvilka återgifvits så utförligt, hufvudsakligen därför att de legat till grund för de flesta berättelser i nyare tid om mamsell Arfvidsson och sålunda bidragit till de utan tvifvel öfverdrifna föreställningar, som råda om hennes både person och spådomsförmåga, så finner man, att de i åtskilliga detaljer icke voro öfverensstämmande med verkligheten. Erkännas bör, att Crusenstolpe själf genom att angifva »Morianen» såsom ett »historiskt-romantiskt» verk reserverade sig mot anspråk i den vägen och att han naturligtvis som romanförfattare hade fullkomligt fria händer att efter behag sammanblanda dikt och sanning. Det är ej heller mot framställningen öfver hufvud eller mot den
- ↑ Man må ej undra öfver det stora anseende som mamsell Arfvidsson åtnjöt som spåkvinna, då hon vid Västra Humlegårdsgatan i Stockholm kunde höra suset ända från ekarna vid det åt Zeus och Diana helgade orakeltemplet Dodona i Epirus!
