lifliga, dramatiska, ofta roande och stundom genom den trogna både lokal- och tidsfärgen mästerliga formen, som några anmärkningar kunna göras, ej ens då noten »historiskt» uppenbarligen är falsk eller vilseledande.
Men »Morianen» har utan tvifvel äfven ett stort kulturhistoriskt värde, som emellertid skulle ha kunnat vara betydligt större, om författaren hade vinnlagt sig om att särskildt beträffande skildringarnas ram och den lokala miljön mer än som nu är fallet hålla sig till verkligheten. Första delarna af »Morianen», i hvilka kapitlen om mamsell Arfvidsson ingå; utkommo i sin första upplaga åren 1840—41, och det fanns sålunda bland författarens samtida åtskilliga personer, som hade lefvat under det gustavianska tidehvarfvet och som antagligen kunde ha lämnat exakta uppgifter om mamsell Arfvidssons bostad. Denna förlägges af Crusenstolpe till trakten mellan Ingemarshof och Bellevue — en uppgift, som med all sannolikhet och såsom framdeles skall visas, är oriktig. Hade Crusenstolpe i slutet af 1830-talet, då författandet af »Morianen» pågick, vändt sig till någon af de kvarlefvande och med mamsell Arfvidsson personligen bekanta medlemmarne af de gustavianska hofkretsarna, så skulle han nog ha kunnat lämna ej blott säkra lokaluppgifter utan äfven andra upplysningar om sibyllans utseende och om inrättningen af hennes boning än de nu visserligen ganska roande, men uppenbarligen diktade meddelandena om att hon såg ut som en riktig häxa och uppträdde i en trollpackas traditionella miljö. Om det af Pasch målade porträttet är autentiskt och verkligen föreställer mamsell Arfvidsson, så hade denna ingalunda det anskrämliga utseende, som Crusenstolpe gifvit henne, och
