oaktadt sibyllan icke var någon Egeria, lika litet som konungen var en Numa. Konungen hette Gustaf III, och sibyllan var den på sin tid mycket omtalade finskan, mamsell Anna Arfvidsson. Den beryktade spåkvinnan tillbragte nämligen en stor del af sin senare lefnad i denna lägenhet, den hon rådde om och som sedermera genom köp öfvergick till Timmermansorden.
Mamsell Arfvidssons bostad var i den södra af de båda stugorna, hvilken, såsom förut antydts, till sitt yttre var fullkomligt lik den norra. En sådan likhet anstår ju ock tvillingar, som mer än ett århundrade lefvat oskiljaktigt tillsammans. Nedanstående teckning visar 'hufvudfasaden' af den finska sierskans boning, sådan den ter sig från gården. Träder man från gatan in på denna, har man till vänster några skjul, och till höger stugan — lucker, prosaisk och hvardaglig som en fattigdom, hvilken aldrig sett bättre dagar. Icke ett grand af den blida om än vissnade urbaniteten hos en sannskyldig 'pauvre honteux'. Hvarje drag så bondskt som möjligt. En småländsk backstuga i hufvudstaden! Stugan innehåller två rum, ett större, dit man först inkommer, och ett mindre innanför till vänster. Det förra får sitt ljus dels från gafvelfönstret åt gatan, dels från en glugg åt gården, medan det senare endast mottager sin dager från sistnämnda håll. Det större var väntsalen, där de besökande, som kommo att rådfråga oraklet, fingo slå sig ned för att i tur och ordning insläppas af sibyllan i hennes 'sanctuarium', det inre kyffet, där vidskepelsen lät sig bedragas af slugheten, vinstbegäret och själfbedrägeriet. Spåkvinnans inspiration var bunden vid detta rum. Utanför dess dörr var hon en alldaglig,
