kvämlighet vida mindre än nu, och mamsell Arfvidsson befann sig godt i sin stuga, där hon lefde i stilla ensamhet, uppassad af en äldre kvinna vid namn Karin, hvilken också skötte hennes ladugård, om man så kunde kalla det skjul, som lutade sig mot planket mellan de båda stugorna och där den enda kon hade sin plats.»
Förf. öfvergår härefter till Gustaf III:s besök, som framställes på ungefär samma sätt som i de andra berättelserna, men riktats med en ny upplysning angående sibyllan. Det sägs nämligen att hon var lam i ena sidan, att hon gick på kryckor och på många år icke varit utom porten till sin stuga, hvilket allt naturligtvis kom konungen, som blef öfverraskad af att hon det oaktadt genast kände igen honom, att sätta lit till hennes spådomar.
Hon var emellertid enligt förf:s åsikt lika litet som någon annan dödlig i besittning af någon öfversinnlig förmåga, utan det rykte, hon lyckades vinna, hade hon förvärfvat genom ett systematiskt spioneri och genom egenskapen att kunna anställa jämförelser och beräkningar samt däraf göra klyftiga slutsatser. »Af det märkvärdiga förtroende, man satte till hennes visdom, begagnade hon sig listigt, och hon förstod konsten att locka ur människor deras och andras hemligheter utan att själf synas mycket spörja. En hemlighetsfull vink eller ett inkast att ingenting var förborgadt för henne, var alldeles nog för att pressa fram hvad hon önskade veta för att draga nytta af. Det vidskepliga seklet och dess mysticism underlättade hennes bedrägeri och satte henne i händerna de högsta personer, som hade rikets väl och ve i sinom hand. Otvifvelaktigt var hon ett verktyg för de politiska
