sopat öfver golfvets maskstungna tiljor. Om dessa torftiga väggar kunde tala, skulle de ha att förtälja mången historia, romantisk, sagolik, från det förgångna seklet, af hvilket dock ingenting är bevaradt åt eftervärlden.»
Till sist uppehåller sig förf. vid hur det gick till vid spådomsseancerna och omtalar hur mamsell Arfvidsson utom kaffesumpen och kortleken använde den i Heurlins och Hanna Löfbergs berättelser omnämnda hemlighetsfulla taflan, hvars besynnerliga streck och krumelurer endast hon förstod eller låtsades förstå. »Hvarje gång hon skulle afgifva ett orakelsvar, beredde hon sig därtill genom att draga täckelset åt sidan från taflan, framför hvilken hon sedan blef stående en längre stund, försjunken i uppmärksam och begrundande åskådning af dess kabbalistiska tecken — ett knipslugt sätt för att inbilla vidskepliga och lättrogna att hon stod i förbund med hemliga makter eller osynliga andar, som i dessa hemlighetsfulla tecken talade till henne och uppenbarade det förborgade. Mången skrämde hon på detta sätt, skrämde ända till fasa, då ryktet om detta hennes tillvägagående hittade ut, ty ingen annan än satan kunde ju ha ritat dessa underliga krumelurer på taflan. Det var säkert detta mamsell Arfvidsson beräknade, och därigenom vann hon ännu större makt, ty med den potentatens hjälp förmådde hon ju hvad som helst öfver enfaldiga människor.»
Äfven systersonen, gossen Warnborg, omnämnes i samband med allt detta trollskap men utan att vidare fängsla intresset, och sedan författarinnan omnämnt hur äfven en annan spåkvinna, madam Rude, som uppgifves ha varit mamsell Arfvidssons lärjunge, bebodde
