flämtade i blåsten. Till slut tog han några raska steg, öfver den här tämligen utjämnade stigen, och befann sig på en gräsplan utanför ett litet gafvelhus, som låg i skydd af ett par höga askar, i hvars torra grenar och löfknippen vinden for fram, rasslande och prasslande.
Skenet från den usla lyktan vid Gröna gatans hörn satte honom slutligen i stånd att upptäcka en liten förstukvist samt ett litet fönster med förskrufvade träluckor.
Bäst han stod där spejande, märkte han glimten af ett ljussken genom en hjärtformig utskärning på fönsterluckan.
— Tecknet — det öfverenskomna tecknet, — mumlade han förnöjd. Jag är således väntad; och nu — låtom oss passera Rubicon!
Sägande detta tog han ett väldigt språng öfver den stora vattenpuss, som samlat sig utanför trappan. Och när han kommit upp på förstukvisten, tog han af sin bredskyggiga hatt, från hvilken vattnet flöt i strömmar, skakade den och vände sig sedan mot halfdörren, hvars öfre del lätt gaf vika, så att han utan svårighet kunde aflyfta haspeln på innersidan och praktisera sig in i ett litet trångt förstuprång.
Utan att känna till lokalen fann han lätt den motliggande dörren, lyfte på klinkan och steg in i ett lågt, fyrkantigt rum med bjälkar i taket, svagt upplyst af ett gulnadt vaxljus, som brann i en järnstake, skyddadt af en grön bleckskärm.
Ett grenigt hjorthorn på väggen vid dörren erbjöd sin tjänst som klädhängare för hans regndrypande kappa och slokiga hatt. Så godt sig göra lät, försökte han
