ordna sitt friserade hår, sin nackrosett, sin spetskantade halsduk och sina manschetter. Missmodigt betraktade han sina smutsiga skor och nedstänkta vadmalsdamasker, men en blick omkring det skumma rummet tröstade honom med tanken, att detta icke skulle märkas, och så kände han sig befriad från all oro.
Han hade icke väl hunnit sluta sin mönstring, förrän platsen där han stod fick starkare belysning. En person måtte ljudlöst hafva kommit in i kammaren och vridit ljuset så, att skenet föll på den nykomne, medan bortre delen af rummet försänktes i djup skugga.
Midt på golfvet stod ett långt, smalt bord, behängdt med ett kläde, och där bakom rörde sig nu en kvinnogestalt i dunklet. Det tycktes vara en till växten ganska lång och tämligen robust kvinna, som bar en svart tyll-voile eller schal kastad öfver hufvudet, tätt tillhopakastad under hakan.
Främlingen kunde ej lätt urskilja hennes anletsdrag i den osäkra belysningen, men de föreföllo honom rätt alldagliga. Och han fäste sig förnämligast vid ett par forskande ögon, hvilka han tydligt kunde urskilja, där de ihärdigt riktades på honom, som han stod, belyst af skenet från ljuset.
Sedan de några sekunder under tystnad fixerat hvarandra, ljöd en torr, något sträf kvinnoröst:
— Ja, just så bör den se ut, som satt sig före att fånga lyckan! — — Medan ni, unge herre, på omvägar letat eder till min boning, har jag forskat i ert framtida öde.
Främlingen bugade sig stum, och kvinnan återtog, utan att låta sig bekomma, i det hon framtog en stor kaffekopp eller spilkum, den hon hållit dold under
