på Lapparnes, Nordens älldste invånares tungomål, ett Sund[1]. Häraf heta flere ställen i Riket Stäke, såsom det Södra, en och en qvart mil, och det Norra eller Almare Stäk, 3 mil, ifrån i fråga varande Stäk eller Stocksund: Om det nämde Almar Stäk, säger Tuneld, att det blifvit så kalladt, likasom Stockholm, af Göthiska ordet Stock, det är trångt utfall. Här må ock nämnas Stäkeborg i Östergöthland vid Långhalsen, och Stäkeholm i Småland vid Westervik och Spåresund, som ehuru de nu, för ett lenare uttal skull, kallas Stegeholm och Stegeborg, vittna om sin belägenhet, vid ett Sund eller trång farled[2]. Biörner härleder namnet Stockholm, af Stockvit, Stockit af ordet Stotkva, Stocka, Subito rumpere, erumpere, stycka, efter Agnefit, var en afstyckad del, ifrån Södertörn, genom Konungsunds öpnande[3]; och tror att ingenting kan vara sannolikare, än detta.
Man kan här således saklöst förbigå, fabeln om Stocken ifrån Sigtuna, som utsändes att bestämma stället, för en ny Stads anläggning och stannande vid en liten Holme i Norre-ström, Svanholmen, efter Messenii berättelse; äfven som utländske Historieskrifvares uppgifter, att Stockholm fådt sitt namn deraf, att Staden blifvit byggd på pålar och stockar, som Venedig; då den likväl i sin första början blifvit anlagd på en ås, och således icke fordrade den försig-
