Det är alltför bekant och alltför rysligt, att här omtala, huru Tyrannen icke med mod, (Tyranner hafva det sällan), icke med magt och vapen, utan med feghet, list och bedrägelige löften, intog Stockholms Stad och Slott, då det så ärofullt försvarades af Sturens Enka, Christina Gyllenstierna. Må Hännes krönte skald, derom sjunga Hännes låf[1].
”En qvinna ägde hjerta nog,
En qvinna Christierns högmod bräckte,
Då än en del hans magt förskräckte,
Och än en del, hans guld bedrog.
Tyrannen tager in den Thron,
Hvarpå hans ränker honom ställa;
Bland pöbeln höres glädjens ton,
Den vise ser man tårar fälla;
Men J! hvars mandom blifvit röjd!
Till Christierns skräck och Sverges heder,
Förskräckens! ifrån Thronens höjd,
Han sträckt sin Bila öfver Eder.
Hjeltinna! från Tyrannens band,
Du måste se ditt Fosterland,
I blod och tårar kring dig flyta;
Förgäfves var din Makes blod,
Förgäfves var ditt eget mod,
Att Tyranniets fjättrar bryta.” — —
Om Slottes öde i Christierns tid, berättar Rimkr. att det blef alldeles afbrändt, tillika med mycket folk, som var derinne (p. 582).
§. 3.
Konung Gustaf I. med all sin kärlek och tillgifvenhet för Fäderneslandet; var icke trygg för inhemske afvundsmän, eller upproriske undersåter, och kunde således icke vara nog försigtig och omtänksam, att förekomma och möta, alla anfall
- ↑ Vitt. Ac. Handl. T. V. p. 251, 254.
