sedt, hvad deraf framdeles kunde blifva. Anmärkningsvärdt är dock härvid, att Rhyzelius i Biskops-Krönikan (p. 36) berättar, Erke-Biskopens dödsår hafva inträffat 1286; men att Biskopen i Strengnäs, Anundus kallad And, d. 17 Junii 1288, då stadd på Färingö, hafver å sitt Capitels vägnar påstådt, att Stockholm med dess Södra Malm, borde ligga, icke under Erke-Biskopen i Upsala, utan med rätt höra till Strengnäs Stift (p. 20, 210), hvarom vidare på sitt ställe.
Vadmuls, Vadmals och Valdemars-ön, nu Djurgården och Ladugårdslandet[1], tillbytte sig K. Magnus Ladulås af Upsala Biskopsstol 1286, emot åtskillige Krono-Hemman i Norrby och Hussby Sochen och i Bro, m. f.
Arnön, Lidarnön, Munklederne nu Kungsholmen, med de Öar och Holmar, som i öfrigt ökte Stadens vackra utsigt och till dess utvidgande, vore nära och väl belägne; såsom Käpplingen, Vangsjö eller Vongisö, nämde i Rimkrönikorne och flerestädes; skola i det följande, på sina ställen blifva ihugkomne och närmare beskrifne.
Vid Mälaren fordom Laugur, Logaren kallad, af lau, lugn, och garn, Sjö, eller den stilla och lugna Sjön; blef Staden anlagd och vid dess nu varande enda fall och utlopp i salta Hafvet, lika som omarmad af Norra och Södra Strömmen.
- ↑ Dalins Sv. Historia II. Del. p. 741.
