fiendens minsta fartyg, som på redden sig visade, kunde nederskjutas. Således innehöll han hela Staden, och var detta den starkaste belägring, som Stockholm någonsin erfarit[1]. Besättningen måste omsider gifva sig, och Gustaf hade sitt intåg i Stockholm d. 23 Junii 1523. Uti ett Msc. på platt-tyska, som af K. Carl XI. blifvit aflemnadt till Riks-Archivum, förmäles: att år 1524 på S. Johannis dag, blef Stockholm i Svea Rike, uppgifven i Staden Lübecks namn, åt de Lübiske Legaterne Herr Berndt Baumhauer och Herr Herman Plönies, och nycklarne blefvo dem öfverantvardade. Legaterne öfverlämnade sedan de samma åt Gustaf Erichsson, som blef deruppå en väldig K. i Sverige m. m. Vid denna berättelse anmärkes att förenämde legater blott voro mediatores vid capitulationen; men Slottet och Staden öppnades d. 21 Jun. och anförtroddes åt Peder Olofsson Hård. (Upplysn. i Sv. Hist. St. 1773, 8:o, 2 Del. p. 26.
§. 5.
Om Gustafs efterträdare, lydt Gustafs faderliga råd och efterdömen; hade Erich XIV af egne Bröder icke blifvit anfallen, och Stockholm icke eller belägrad 1568. Slaf af en gunstling, blef han ärligt folks tyran. Folkets tålamod, var länge missbrukat och Hertig Carl behöfde blott visa sig, då Stockholms Södra port för honom öppnades. Då han intagit Staden, uppfordrades Riket och Erich nedsteg ifrån Thronen, att af en förut fängslad Broder, K. Johan III. emottaga en lika vedergällning.
- ↑ Celsii K. Gustaf I. Historia 1 Del. p. 169.
