gat utrymme, och att grundlägga det anseende, Hufvud-Staden sedan innom 200 år vunnit; äfven att genom N. förstadens upprättande ur dess ödesmål, befrämja dess af en ringa början ökade tillväxt och prydeligare bebyggande.
Ehuru K. Gustaf I. innan Han såg sitt Regemente stadgadt, och då Han ännu befarade fienders anfall, Afvundsmäns och Illviljares uppror; fannt angelägnare, att tänka på Stadens försvar, innom murarne; än att sträcka sin omsorg till Förstädernes uppbyggande, som vore utan försvarsverk, och snart utan möjelighet att kunna befästa, blef det dock Hans Söners och Hans Ätts berömmeliga bemödande, att gifva Rikets Hufvud-Stad, det anseende, som Svea Konunga-Säte fordrade och ortens förmånliga belägenhet medgaf. K. Johan sträckte sin omtanke, till de förstörde Kyrkors återupprättande; K. Carl IX och den Store Gustaf Adolph omfattade denna förstad, med så mycken nåd och välvilja, att den under åtnjutande af egen Stadsrätt, så ansenligen tilltog i styrka och folkmängd, att Norre malm, uti den 1624 beviljade Krigshjelp, enskildt deltog i en ganska betydelig mån emot Staden[1]. Drottn. Christina åter, befrämjade Malmens prydnad, ordning och skick, i anseende till gators, gårdars och qvarters indelning, samt byggnadssättet. Dervid fordrades alfversamme författningar och en verkställighet, under Öfverståthållaren Flemings styrelse och inseende, som sedan vid andra tillfällen, kunnat åberopas, till efterfölgd.
§. 4.
Utom de flere eldsvådor som ifrån älldre tider öfvergådt den Västra malmen, var den som
- ↑ Se 1 Del. 9 Capit. om de i Stockholm hållne Riksdagar.
