inträffade d. 8 Junii 1751, middagstiden, och påstog 12 à 14 timmar, under en häftig storm, den betydeligaste och mäst känbare. Den kom lös i ett färgeri, på blå handen kalladt, vid gamla Munklägers-gatan, och lade större delen af de bästa husen vid Drottninge-gatan och hela tracten i Väster, allt till Clarae viken och röda bodarna, i aska. I denna brand öfverfördes ock elden till Södermalm; och de eldsvådor som den 10 och 11 påföljande Junii, timade på Ladugårdslandet, kostade Brand-Assecurance-Contoiret, nära tre tunnor guld. Denna nyttige och berömvärde inrättning, ehuru först 1746 grundlagd, bidrog icke litet, till de afbrände husens åter iståndsättande och malmens prydeliga bebyggande. Till upptäckande af banemännen, till den då ansedde mordbrand, utlåfvades genom allmän Kundgörelse 2000 ducater.
En ny Strandgata blef efter denna olycka, befald at anläggas vid Clara viken; som kan intagas af den i koppar stuckne Charta öfver Stockholm och dess Förstäder, af K. M. till Strändernas anläggning, gillad och faststäld, d. 1 Julii 1751. En fölgd deraf är äfven den vackra quai eller strandbyggnad, ifrån Rosenbad till Röda-bod-torget, förbi Grefveliga Bondeska pallatset.
Flera Norremalms Invånare sökte 1753, att platsen der Stadens då afbrände Brygghus och Parmmätare-stufvan stådt, måtte användas och tillredas, till rymligare hamn- och last-plats. Samma tomt var då af Magistraten redan såld, till Grosshandlaren i Stockholm Bernh. Burmeister; innehållande 4335 qvadrat-alnar, för 12,000 D:r K:mt, med villkor att Burmeister på egen bekostnad, icke allenast skulle utfylla tomten i sjön, Söder ut, intill den af K. M. befalte strandgate-linien; utan ock, så långt, som tomten sträcker sig, anlägga sjelfva
