de tankar och ägendom. Det är utomdess Regenters vanliga missöde, att spilla efterkommanders högacktning, då de sorglöst kasta sig i deras snikne och ärelystne favoriters armar.
Här bör ett ord nämnas, om denna Orden och dess Munkar, som så högeligen gynnades, af K. Magnus. Fransiscaner-Orden skall i början af 13-årahundradet vara stiftad af en Italienare vid Namn Fransiscus, och stadfästad af Påfven Innocentius 1216 och af Honorius III. år 1223. Den hade 14 serskilte Kloster i Sverige. Till en skillnad från Predico-Munkarne, eller Svartbröderna, kallades Fransiscanerne, Tiggare- och Barfote-Munkar; äfven fratres minoris ordinis, eller minoriter; Spottevis: Fraudiscaner. Minoriter i anseende till deras stiftares ringhet, som skulle varit Bagare, och i anseende till drägten, Gråmunkar och Gråbröder.
Angående tiggeriet, så ansågs det som ett Privilegium, för de lättje-fulle Munkarne, hvilket kan slutas af Provincial-Capitlets i Skenninge år 1305 Sigtuna Munkarne förlänte rättighet, att tigga i Stockholms Själabodar, hvilken förmån frånkändes Munkarne i Strängnäs[1].
Att här beskrifva alla de vidskeppelser, underverk, skrocksagor, gyckelverk och grofva bedrägerier, hvarmed desse lättsinnige Munkar, messande, insöfde folket i lättja och sorglöshet, hvarunder de sköflade landet; vore icke att visa framfarne tidehvarf den acktning och rättvisa, som ett godtroget folk, synes kunna fordra; då de som borde lära och upplysa, utbredde mörker öfver jorden, och bannlyste allt sundt förnuft. Om ingen ursägt finnes för Munkarnes svek ock falskhet; skonom dock förfädren; att våra efterkommande vid
- ↑ Örnhielms saml. af Kloster-bref. Tom. VII. i Kongl. Vitt. Acad.
