på vissa dagar besökte Klostret, gjorde Syndabekännelse, och understödde Klostret, med hvad till byggnader, Kyrkoprydnader och flere behof erfordras kunde.
Men långvarige krig, inbördes oroligheter och ett redan utarmadt folk, låfvade icke många tillgångar; utom dess nalkades det tidehvarf, då man mera upplyst började känna Påfvens egennyttiga afsigter och Hans vällustiga och lättjefulla Munkars, rofgiriga begär till landets gods och redbara egendomar.
Det är allmänt bekant, huru som, vid den högst nödvändiga reformationen, i K. Gustaf I:s Regements-tid, Kloster-godsen blefvo indragne, Munke- och Nunne-Klostren öfvergifne och desse ohyggelige nästen förstörde. Clarae Kloster såg ock då sitt öde 1527, att i grund nederrifvas, då dess belägenhet, vid ett fiendteligt anfall, var både Staden och Slottet till mehn och förfång. Till en så giltig orsak, hafva flere af våra Häfdatecknare lagt hämden, för det förräderi, som Abdissan vid Klostret, Anna Renholds dotter, emot de Svenske i så måtto begådt, att då Tyrannens folk 1522 ännu innehade Stockholms Stad, och voro af K. Gustaf insperrade samt ledo hungers nöd; så att många hemligen begåfvo sig ur Staden, både af Adel och Borgerskapet; af hvilka somliga togo sin första tillflygt till Klostret; och ehuru de blefvo af Abdissan väl emottagne, skall hon, dock såsom i godt förtroende med de Danske, gifvit sin Systers man, Borgmästaren Gregert Holst, genom ett öfverenskommet tecken tillkänna ifrån Kyrkotornet, så snart hon hade någon Svensk inne; hvilken då oförmodeligen öfverrumplades, återhämtades och ömkeligen om lifvet bragtes.
