Kyrka; en af hännes Söner, Eric Wessenius, gaf sig i Kloster i Lithauen.
Må det här med ett ord nämnas, att en Fransos som varit i Stockholm 1739, anmärkt, att han i S:t Clara sedt en Spögubbe, som under predikan, med sin långa käpp upväckt de såfvande[1]. Detta besynnerliga bruk, är dock nu mera nästan alldeles aflagdt.
§. 5.
Den olyckeliga vådelden som den 8 Junii 1751, lade en stor del af Norremalm, och i synnerhet dess Västra del i aska, öfvergick äfven denna Kyrka. Det höga spitsiga tornet fattade eld, nedföll och spridde våda och förskräckelse vidt omkring; koppartaket uppsmälte, altare, predikstol, minnesvårdar, till och med de dödas ben i grafvarne, förtärdes af lågorne. Kyrkoherdehuset, Scholan och det nyss förut, tillredde Fattighuset, delade ett lika öde.
Kyrkoherden Doct. Troilius, som redan d. 23 Apr s. å. var utnämd till Biskop i Westerås, och sedan Svenska Kyrkans Erke-Biskop 1764, hade all nitisk omsorg ospard, att få Kyrkan ur sit ödesmål upprättad; innan han lämnade en Församling, der han rönt så många prof af tillgifvenhet och vänskap. På hans underdåniga anhållan, beviljades, att den afbrände torn och tak-kopparen, fick förmyntas till Slantar, till en god hjelp vid byggnaden. En stambok fick äfven kringbäras, till frivilliga gåfvors insamlande, enligt K. Resolut. d. 22 Jan. 1752. Arbetet företogs 14 dagar efter branden och det med den drift, att Kyrkan i det mästa förnyad och i stånd satt, blef Påskdagen 1753
- ↑ Tableau de Paris. Amsterd. 1782. 8:o. Tom II. p. 192.
