hvilket utom dess förträffelighet i desseinen och i arbetet; är synnerligen väl placeradt; att det icke allenast väl synes, utan äfven svarar emot Predikstolen, som vanligen i Kyrkor står utom all Symetrie.
Små saker och obetydelige minnestaflor, kunna ej uppsättas i Adolph Friedrichs Kyrka, der den hittils fölgda stilen, är manlig och talande: der allt är öfverenstämmande och lämpadt efter hvartannat, och der Konstnären, Architecten, Handtvärkaren, har i sin krets, uppfylt, hvad man af dem kunnat önska.
En annan Konst-älskare[1] säger vid betracktandet af denna Altartafla: Mitt skådande var en verkelig Gudstjenst. Taflans förträfflighet sätter åskådaren genast, ur behofvet att fråga, om icke den är Sergels verk. Ämnet är Frälsarens uppståndelse; men en del hafva tyckt sig finna, att Mästaren äfven förenat Himmels-färden, med denna tidpunct. Om så vore, är det ock en hög tanke; ehuru den ej instämmer med skriftens utsago. Grafvens häll ses uppvältad af tvänne Änglar; och segrande öfver dödens magt, upplyfter sig Frälsaren, med egen Guda kraft. Redan är Han vida öfver grafven; men ännu hänger en del af svepningen på Hans arm eller axel, m. m. Man bör se hur Sergel här danat sin odödlighet; skada är att det ännu är bara gips, och icke exeqveradt i Carrariska marmorn. —
Denna Kyrka öpnas flere dagar i vickan för att vädras. En i detta nya Tempel alltid i agt tagen ordning, berömvärd här, der inga grafvar finnas, vore det än mera i Stadens älldre Kyrkor, hvilka i vår upplyste tid, ännu fortfara
- ↑ Bref under resor i Sverige. St. 1797, 4:o, p. 175, 176.
