dets försvar, så fordrade. Ännu finnes på flere ställen i landsorterne, gamla fanor i Kyrkorne förvarade, såsom bevis, att ett folk, härdat i kjöld och frost[1], icke var oberedt, att under sin egen fana, möta Rikets fiende. Derom vittna Krönikorne på många ställen: och om Dalkarlarne läser man; att de vid Kyrkorne, samlat Krigsgevär, som i fordna Dalkrigen varit brukade; såsom en myckenhet pilar och bågar, med flere mordiske vapen. Krut och skjutgevär, vore i Dalarne ännu obekante i K. Gustaf I:s tid[2].
Häraf synes otvunget kunna slutas, att man ifrån älldste tider tillbaka, haft nödige förråd af vapen samlade, att dermed vid trängande behof, ikläda uppbådade stridsmän, för att freda Rikets gränsor och afvisa en fiende, som sökte byte och rof. Man kan således icke föreställa sig, att Birger Jarl, då han först lät resa Stockholms torn och murar, att från mälarn utestänga ströfvande Ester och Carelare, förglömt den nödige beväring, som med Hans öfrige försvars-anstalter, var oumgängelig.
Osäkra tider; opåliteliga grannar; inkräcktnings och vinnings-lusten; regerings och ärelystnaden; som alldrig sakna krigsorsaker, slägtehat, agg och missämja emellan högdragne och sjelfsvåldige Furstar; med hundrade andra skäl; gjorde i påföljande Secler, en lika omtanke och försigtighet, alltid lika nödvändig.
Således förmäla Häfderne, att i Erik af Pomerns tid, skytt och skytte-tyg, brukades vid belägringen af Stockholms Slott 1435; som då innehades af Danske Commendanten Eric Nilsson[3];
