graf, och huru samma graf kan blifva beprydd och ornerad.
Att härå, sedan ingen vidare verkställighet följde, bör orsaken sökas, i denna stora Konungens vigtiga föremål; att igenom sina segersamme vapen, förskaffa Riket en verkelig ärofull fred, och i Hans korrt derefter timade död, som försatte Riket under ett långt förmynderskap.
Om det 1694 d. 10 Aug. i Riddarholms-Kyrkan skedde åskeslag, finnes Secret. Palmskölds omständeliga berättelse, uti B. Rhyzelii Brontologia, p. 86.
§. 7.
Utom hvad förut korteligen blifvit förmält, om Konungarne Magnus Ladulås och Carl Knutssons griftvårdar, kan tilläggas, att de, den 24 Nov. 1744, blefvo öppnade på sidorne, af en Murmästare; då det befanns, att desse grafvar vore under, hvarken murade, ej heller funnes i den lösa mullen några lämningar af någon der begrafven människa[1].
Den Gustavianske grafven, som så länge fordrat ett värdigare utseende, har blifvit anlagd på K. Gustaf Adolphs egen gifne befallning 1629, till Kgl. Senaten: att den graf som Han för sig i Kloster-Kyrkan utvalt, skulle skyndesammeligen förfärdigas; tilläggandes det gamla ordspråket: Jag vet väl att den kruka, som ofta till brunnen bäres, varder dock en gång sönderslagen. Konungen stod då på resan, att skydda Tyska Rikets frihet och Protestanternes rätt, emot Romerske Kejsarens förehafvanden.
- ↑ Vendelii beskr. om Gustafvianske grafven. Stockh. 1762, in folio.
