der de 28 år, före 1784 och till samma års slut, hafva omkring 400—420 à 450, om året, dels varit innom huset, dels i, och utom Staden, genom Ammor och Foster-Mödrar, vårdade; af hvilka 2297, som per medium är 82 årligen, aflidit, och utgör hvar 5:te eller 6:te. Dödsproportionen har för öfrigt merendels varit sådan, att af dem innom huset hvar 12:te, de i Staden, hvar 5:te, och på Landet hvar 4:de eller 5:te aflidit, som lärer förhålla sig efter tillsynen. Desse Barnen äro ock till störste delen nyfödde, en ållder som allestädes medför den största dödlighet. (Odhelius l. c. p. 15).
IX.
Norremalms Arbets-Hus.
Sammanskotter och utdelningar till de Fattige, uppmuntra icke idogheten och fliten. Om Sverige icke kan hoppas, att återse de tider, då ingen finnes, som behöfver emottaga en Allmosa[1]; bör man dock kunna vänta af upplysningen, att Fattighus-inrättningarne göres nyttigare, och om de icke aldeles kunna förvandlas till Arbetshus, att åtminstone något sätt måtte utfinnas, att förena desse inrättningar så, att de antingen underhålla sig sjelfva, eller i märkelig måtto dertill bidraga.
I ett så godt och berömmeligt ändamål, är första grunden lagd, till det nyligen å Norremalm inrättade Arbets-hus.
- ↑ En rik och gudfrugtig Enka, benämd Frideburg, i Ansgarii tid, hade genom testamente ålagdt sin Dotter, att gifva sin egendom efter sin död till de Fattige; hvilket när det af Dottren skulle efterkommas, funnos inga fattiga i Riket; utan måste hon resa till Dorstadt i Ytrechske Landet, med sin egendom, och der fullgöra sin Moders yttersta vilja. (Botin S. R. H. p. 139, 1:sta Edit.).
