och Flottans behof nyttjades, och sedermera i medlet af förra Seculo, då den begynte att bebyggas, af enskilte personer, på donerade tomter af Drottning Christina, har bro varit oumgängelig; innan strömmen blifvit förvandlad till en rännil, och rännilen hunnit att igänfyllas. I handlingarne nämnes Näckebro 1612, då Konung Gustaf Adolph skänkte Skepps-Byggmästaren Hindr. Hybertz, en Dess och Kronans tomt, belägen vid Näckeström, utanför K:s Trägård; sträckande sig ifrån Mester Isebrants gård, och till trägårds-porten vid sjön; dock skulle han hafva sin utgång, inpå Skeppsholmen. (Ö. Bref. d. 21 Oct. 1612), och 1620, då Byggmästaren Isebrant Johansson s. å. fick bekräftelse på en gård, med kryddgård derhos, uppå Norremalm, vid Näckeström; der vid bron liggande[1]. Utan en älldre Charta öfver tracten kring S:t Jacob och Kungsträgården, kan detta icke närmare upplysas.
Om samma bro, innehåller Dr. Christinas bref, af d. 6 Julii 1652 till Öfverståth. Baron Sch. Rosenhane, att han med det första skulle låta besörja, reparationen af Näckeströms bro, emellan Öster malmen och Blasie-holmen; hälst sedan Ladugårdslandet under Staden blef donerat, passagen öfver berörde bro och Blasie-holmen, allmänt nyttjades.
Denna vattuledning var så ödelagd och grafven så igänväxt, att K. M:t, på derom gjord ansökning, beviljade d. 5 Aug. 1697, att K. Rådet och Presidenten Gr. Axel Wachtmeister, skulle få sin byggnings-grundval utflytta 2 à 3 alnar, i den graf man fordom kallat Näckeström[2].
Sedan således förhållandet med denna holme, någorlunda blifvit utredt; fordrar ordningen att återvända, till dess älldre Historia.
