i förstone 170 st. som nattetid gingo väpnade, och med oqvädins ord öfverföllo de Svenske, ehvarest de dem råkade. Häraf uppväcktes omsider de Svenskes omtanke, hvad råd och utväg till allmän säkerhets bibehållande vore att vidtaga. De funno då bäst vara, att härmed skulle hafvas anstånd, till dess Rådet och Menigheten, kommo tillsammans i S:t Gertruds Gillestufvu. Vid det tillfället blef efter mycken öfverläggning, allmänneligen kundgjordt, att ingen skulle illa tala om Herrar och Furstar, eller någon annan, utan att derföre ansvarig vara; och dermed skulle all tvädrägt upphöra. Svenskar och Tyskar svoro då hvarannan vänskap och broderskap, samt att lefva i enighet tillsamman.
Derefter hände att Rikets Råd, kallade några af Stockh:s Stad till Telje och sände dem lejde-bref och Sigge Brun samt Simon Djäkn till ledsagare, att de så mycket säkrare skulle färdas fram och åter. Rådet och Menigheten nämde dertill: Lambricht Westval, Pett. Alenninge, Alff Grenerot och Hans Grönolve, med fullmagt att dagtinga till allmänt bästa; och foro så åstad till Telje.
Vid ankomsten dit, återvände 3:ne af förenämde Deputerade, som med de Svenske Herrar icke ville samrådas. När Pett. Alenninge det förnam, lagade han sig äfven färdig till afresan. Då blef han förrådd af sina egna medbröder, som sårade och fängslade honom. En hans tjenare blef slagen och skuten igenom hufvudet, och i samma natt fängslades Albrecht Karlsson, och fördes i Stockholms torn. Vid det tillfället yttrade Bertil Brun sitt missnöje deröfver, att Stockholms Borgare, orätt och våld öfvergick; och då en af Hofmännerne det hörde, blef han derföre hårdeligen slagen, och blå och blodig genast i Tornet förd.
