Ryktet derom gjorde en sådan farhåga och förskräckelse, att hvar och en grep till vapen; församlandes sig på Torget, både Svenskar och Tyskar. De Svenske trodde sig alla vara förrådde; Tyskarne åter räddes, att de Svenske, som voro nog starcke, skulle gemensamt hålla tillhopa emot dem, och förestälte således, att skiljas åt. Om något ofog hände de gode Män, som fängslade voro, emot Stadens rätt, dermed skulle till följande dagen uppskjutas. Med stor möda blef väl bullret stillat; men de Svenske samlade sig i S:t Olufs Gillestufva, och torde ej skiljas åt i frucktan för öfvervåld och mord. När de Tyske det sågo, påfunno de ett annat råd. De Svenske förstodo nu deras onda uppsåt, gingo derföre upp på Rådhuset, och frågade hvad dermed mentes, att Borgmästaren och Albrecht lågo i tornet, samt att Alenninge fängslad var? Då svarade Borgmästarne, att de med dem intet ondt viste. De Svenske yrkade då, att om de något brott begådt, måtte de derföre lagligen dömmas och straffas, och icke tillåtas, att än den ena, och än den andra kastades i tornet, som Missgärningsmän; sägandes sig förstå, att det ville så gå, som det länge sedan vore dem sagt och hvarföre de varnade blifvit; att de Svenske skulle i Stockholm förrådde varda. Tyskarne svarade, att de icke viste af något förräderi, ej eller med de fängslade annat, än alt godt; och om de med orätta fängslade voro, borde de med rätta, löse och frigifne varda; villjandes efterfråga, om Höfvitsmännerne, dem något förräderi tillvitte. Emedlertid var Bertel Brun lös; men Albrecht hvarhållen i tornet.
Då de skulle gifva de Svenske svar, uppträdde de åter på Rådhuset, Lördagen för Helige Trefaldighets Söndag; berättandes, att Höfvitsmänner-
