ne, icke viste annat med någon, än ära och godt. — Af de bästa skulle då 30 Svenske, och 30 Tyske Borgare, på Rådhuset kallas, och då de församlade voro; då sade Borgmästarne, att de af Höfvitsmännen förnummit, om det ärendet, som anmält blifvit; och att de svarat sig icke veta, med någon man, annat, än hvad ära och godt vore; hvarföre de med råd och sämja, ville detta mål sålunda afhjelpa; att de enhälleligen skulle svärja hvarannan, vid Gud, Jungfru Maria och alla Helgon, att den ena skulle med den andra i nöd och lust, lefva och blifva såsom bröder sins emellan. Och om så hände, att de Svenske voro rådande med sinom Herre, då skulle aldrig Svensk man kära, på Tyska; och voro åter Tyskarne rådande, då skulle ej Tysk man, kära på Svenska: och dermed skulle vara god endrägt och alla käromål och ond ord upphöra. Petter Alenninge och Albrecht Karlsson skulle lösa varda, och hvad den ena sedan öfverginge, det skulle och den andra öfvergå. — Hvad de således på Rådhuset svurit hade, blef sedan Menigheten kundgjort, och Lördagen öfver var alt tyst och stilla, till Söndagen efter aftonsången, då ringt var och portarne låste. Tyskarne gingo alle i Gille-stufvan och frucktade, att deras uppsåt måtte blifva Svenskarne kunnogt, innan de hade dem, der de önskade. Borgmästarne gingo den natten, emellan Slottet och Hättebröderne; befarandes verkställigheten af det mord som påtänkt var.
Det hände att en fattig man som tjente vid Rådstufvan, stod ganska bittida upp om Måndags morgonen, förr än Solen uppgick, och då han hade gått omkring Kyrkogården och kom till Rådstufvan, hörde han der talas, och tänkte att han försåfvit sig. Han hade då sedt Herbricht Konyngs-
