var tillspärrat, gick Lydika Rytz till Rådstufvuporten, och bad dem släppa honom in, elljest ville han gå från torget. Då kom han in, gående med sitt Harnisk, och när de gode män det sågo, ante det dem, att det skulle gälla deras lif: sägandes att detta voro dem länge sagt; men ingen hade dertill velat tro sätta. Då svarade Grenerot, att den som god och rättvis är, lär det väl finna, och bad Lydika Rytz att låta den skriften förekomma, der de förrädare inskrefne stodo. Jöns Djäkn påkallades, att han skulle samma skrift hämta: och då den föredragen var, stodo ock de der uppteknade, som 4 år förut afledne voro, och Årlander Galne, som året förut var rymd till Gottland. Då listan uppläsen var, gafs låf och befallning, att gripa och fasttaga de Svenske, ehvar de funnes, utan att i Kyrko eller Kloster, någon frid njuta. Det skedde så, och de Svenske fördes in på Rådstugan, der de pinte och hårdeligen slagne blefvo.
När de mästadels inkomne voro, tog hvar sin vid bältet, och i Borgmästarens åsyn afförde dem till Slottet; och hvad skulle 60 uträtta emot tusende. Jöns Kabbomagher och Lauretz up Hughom, blefvo sårade och tagne i Brödra-Klostret på Holmen; och alla voro pinte med sågar, af Ekebräder gjorde, att de skulle på sig något förräderi bekänna. De svarade att de deraf intet visste och ville häldre dö än vidkännas något brott, hvartill de icke skyldige voro.
Om Tisdagen brände de Greges Rödha, Jöns Kabbomagh och Laurentz op Hughom. Dernäst om Helga Lekamens natt, då allt folket låg i sin bästa sömn, gick Alf Greneroth och flere hans Stallbröder på Slottet, och låfvade Höfvitsmannen, hälften af allt Svenskt gods, af deras, som fångne voro, att de genast måtte brännas. Då leddes
