de gode män af Slottet, och fördes bundne, till Käpplinge, i en båt. Der var en Präst, som dem skriftade, då elden tändes; han svor vid sitt Ämbete, att de oskyldige voro, till de brott hvarföre de straffades; men Tyskarne aktade icke derpå, utan bundo dem, uti ett gammalt trähus, och satte der elden uppå, och uppbrände dem således, utan ransakning och dom, om natten medan folket såf. Då hände ett stort järtecken och ett så förfärligt regn och åske-dunder, att man trodde att folk och Stad förgås skulle; och flödade vattnet så på alla gator, att ingen torde gå af sitt hus, förr än detta oväder var förbi. Detta skedde år efter Guds börd 1389, Annan dag efter S:t Eskills dag, som då inföll på Helga Lekamens dag, eller natten emellan d. 11 och 12 Junii.
Biskop Rhyzelius, som i anseende till det härvid inträffade åske-dunder, i sin Brontologia[1], härom förmäler, tillägger: att de Tyske Stockholms Borgare, under K. Albrechts tid, sig mycket förökat hade, genom sine fratres cucullatos eller Hättebröder; åberopandes sig hvad Messenius i sin Scondia, om deras skändeliga otacksamhet och trolöshet berättar.
Af desse Hätte- och Fetalie-Bröder, tvänne sammansvurne Tyske partier, till K. Albrechts försvar; kallades de förre så, af sin Hufvud-bonad. De hade förbundit sig, att hålla Stockholm, K. Albrecht till handa, och i sådant ändamål, var väl deras afsigt, igenom förenämde våldsamma gärning, hvarmedelst 200 Stockholms Borgare, på en gång uppbrändes[2], att i de Svenskes vanmagt öka sitt
