vit både trång och obeqväm. Fråga derom blef väl sedan ytterligare väckt; men handlingarne gifva ingen anledning, att detta mål, till någon rättelse blifvit upptagit eller vidrört.
Under K. Sigismundi vistande i Riket, hände vid en af hans Musicanters begrafning, i Riddarholms-Kyrkan, d. 19 Nov. 1593, att Catholikerne med väpnad hand, intogo Predikstolen; sårade och våldförde flere af församlingen. Härom tillskrefvo R. Råd, Konungen; förmälandes sådan våldsverkan, vara så mycket straffvärdigare; som Ständerne längesedan beviljadt S. Clarae Kyrkogård, till begrafningsplats för de ringare Catholiker, och Riddarholms-Kyrkogården för de förnämare. Men derå följde ingen rättelse, eller något beifrande. I Upsala vid Konungens kröning talades dock uppenbarligen, om begångne Kyrko-rån, och om K:s plickt i anseende till Christna religionens helgd och beskydd[1].
Finska församlingen i Stockholm hade öfver 100 år, eller ifrån 1607 till 1719, sin Gudstjenst i Riddarholms-Kyrkan. Finska högmessan börjades då kl. 5 om morgonen. Ehuru besvär anmältes, öfver de härigenom förorsakade flere olägenheter, fordrades en så lång tid att härutinnan vinna, en länge önskad ändring och rättelse.
Enligt K. Maj:ts nådige utslag af d. 31 Dec. 1747, på R. Ständers Secr. Utskåtts underdåniga tillstyrkande, att Riddarholms-Kyrkan skulle af Stats-Contoiret, utbekomma de 24,000 d:r K:mt, som Dr. Ulrica Eleonora 1724 testamenterat till Riddarholms-Kyrkan; bekom Kyrkan besagde medel 1748, i tvänne poster.
År 1626, började Håf-Församlingen, att i Kongl. Riddarholms-Kyrkan hålla sin Gudstjenst.
- ↑ D. Nordbergs Clarae minne, p. 151.
