jande Apr. förunnades Staden, att till byggnadstomter utskifta[1].
Angående nyssnämde Blekholme bör här anmärkas, att Fru Amalia, Grefvinna till Razeborg (Leyonhufvud) år 1614 d. 19 Febr. fådt confirmation på K. Carl IX:s gåfvobref, på en Holme liggande emellan Munklägret och Norrmalm, tvärt emot Herr Pontus malmgård (R. Arch. Regist. 1614, p. 347). På Sigism. Vogels Charta, är bron från Munklägret till Blekholmen, med vindbrygga försedd, och å Blekholmens Södra sida är bleket, som förmodeligen gifvit Holmen namn, med utlagde väfvar marqverat. På Wijkmans Charta, ser man tvänne malmgårdar på Holmen anviste, en på hvardera sidan om vägen. År 1751 d. 1 Julii, efter den Norre-malm öfvergångne eldsvåda, påminte Öfver-Intendenten Baron Hårleman, om Canalens återöppnande emellan N. malm och den då så kallade Blekholmen, hvilken borde omgifva och försäkra den nedre delen af S:t Clarae-tracten; hvilket med det mera då anfört blifvit i K. Råd-Kammaren tillstyrktes.
§. 2.
Hvad den nyare eller Södra Kungsholms-bron, beträffar, så berättas i Kungsholms Minne (p. 156), att Mynt-Inspectoren Anders Björn, gifvit första anledningen, till dess anläggning: hvilket ock uti hans Relation om Kungsholmen, vidlöftigt anföres, och finnes en subscriptions-bok, på sammanskott dertill vara inrättad, redan år 1667; och efter collect-boken 1668, en insamling gjord, af 5550 d:r 20 öre K:mt. Hvarefter K. Regeringen d. 3
- ↑ Man har om Kungsholms-broarne, haft mycken hjelpreda, utaf afledne Just. Borgm. Ekermans lämnade underrättelser.
