ra de tvänne smala och kanske grunda Sunden vid Ålsten och Brödlösa, vars trängsel således, såsom rätta grunden, till berörde olägenhet, bör anses; varandes derhos märkeligt, att på denna sidan om berörde Sund, vattnet aldrig så förmärkts, på fälten hafva uppstigit, som på andra sidan skedt. 6:o Är härvid nödigt att i agt taga, att som vattnets årliga förminskning, så i Saltsjön som i Mälarn, nu mera blifvit en kunnig och utrönt sak; hvarjämte det är otvifvelaktigt, att strömmarne som löpa in i Mälaren, ditföra en myckenhet grummel och orenlighet, som sjunker till djupet, sedan vattnet blifvit lugnt, och hvarigenom sjelfva botten småningom blifver högre; så lärer det vara orådeligt, att till vattnets aflopp, uppränsa någondera strömmen här i Stockholm; hvaremot det framdeles lärer blifva oundvikeligt, att härstädes göra någon verkelig uppdämning, så framt den angelägne sjöfarten i Mälaren, skall i framtiden kunna bibehållas. 7:o Är sluteligen klart, att denna Qvarnbyggnad, förer utom annat, äfven vid infallande uppsjö den nyttan med sig, att han hindrar vattnets inlopp utur Saltsjön; emedan stenkistorne då ligga vid början af vattnets största högd, hvarest det äger minsta farten.
Af alla dessa omständigheter, ansågs således oemotsägeligt, att den i Norr ström anstälte och öfverklagade vattuverks- eller Mjölqvarns-byggnad, på intet sätt mer än tillförne, kunde göra någon uppdämning, eller hindra Mälar-vattnets fria utlopp i Saltsjön; samt att i kraft af samma skäl, sådant ej eller kunde förorsakas, om ock flere dylike verk anlades; hvarföre önskeligt vore, att man till det allmännas nytta, ville sig af ett så förträffeligt strömfall mera betjena, än ditintils redan skedt.
