ståndande, inrättas så, att strömmens aflopp mindre hindrades.
Härtill lades ytterligare 1757, uti afgifvit yttrande om Mälarens flödande, att den gamla Qvarnen som låg sunken, nedan om den nya Qvarnen, vid Slagtarehus-bron i Norre ström, ganska mycket hindrade vattnets affall, och borde så mycket häldre med alla sina pålningar borttagas; som den då mera till Qvarn var alldeles obrukelig; utan att dertill kunna repareras. Hvilket ock genom Byggnings-Collegium blef verkstäldt.
Om alla vattuverk och byggnader i Stockh:s strömmar voro borta, och de tillika hade sin af ålder ägande bredd; månne en vattuflod icke lika väl skulle kunna inträffa; så väl till olägenhet för Stockholm, som de omkring Mälaren belägne landsorter? Man bör härvid besinna, att Stockholms strömmar, äro Mälarens enda aflopp, och att alt vatten som i Mälaren inflyter, genom Arboga ån, Torsshella, Köpings, Strömsholms, Enköpings, jämte Upsala, samt flere större och mindre åar, de der hvar för sig om våren vid Snö-smältningen äro lika strida och stora som Stockholms strömmarne, innom lika kort tid icke kunna afföra alt det vattnet som tillflyter; hvaraf nödvändigheten till Södertelge canals öpnande, tyckes nogsamt kunna bestyrkas.
§. 5.
Vattufloden 1780, var ovanligt stor[1]. Mälaren gick då upp till hörnet af lilla Nygatan och ett stycke på Korn-Hamns- och Munkbro-torgen; flodvattnet steg öfver Söder-Sluss, och måste den
- ↑ Uti en handskrefven handteckning, finnes att Mälaren 1730 ifrån början af Apr. till slutet af Maji, stigit högre, än vattenhögden varit i Mannaminne.
