från Stadens första anläggning, innan det kan sägas, att Norremalm var någorlunda bebyggd.
Ehuru någon anledning är, att Nybyggarne, innom 50 år efter Magni Ladulås död, som timade 1290, omkring 1340-talet, utgjorde en liten församling på Norremalm; var dock hela 200 år derefter, igenom inbördes oroligheter, Krig och belägringar; folkhopens tillväxt, malmens uppodling och bebyggande, hindrad; och hvad gjordt var, till dess förkofran, ofta förstördt och ödelagdt. K. Carl Knutsson förböd 1456, att å Malmarne bygga någre förnämlige gårdar, i så fredlösa tider. År 1491 och 1502 afbrändes N. malm, i frucktan för fiendteligt anfall, och för att så mycket bättre kunna försvara Staden. Ännu 1517 hade Stadens Invånarne, på N. malm, sine trägårdar och kåltäppor, till hvilkas vårdande, någre trähus voro uppsatte, som undanröjdes eller afbrändes, vid fiendteligt anfall. Der bodde då omkring 30 hushåll, som betalade Staden skatt och utskylder. Sådant var den tiden Norremalms utseende; så vida det af gamla handlingar, och ritningar kunnat inhämtas[1]. Af Stadens älldre räkenskaper, kan om malmens bebyggande och folkökning icke något slutas, efter derutinnan för N. malmen, hvarken tomtören eller skotpenningar upptages; förmodeligen derföre att K. Gustaf I. lade malmen 1529 under Slottet. År 1554 d. 27 Junii afbrände hela Norremalm[2].
§. 6.
Malmens belägenhet och tillstånd var ohyggeligt, då Christiern hyllades på Brunkeberg d. 1
