Nov. 1520, och hade derifrån sitt intåg i Staden; der han sedan, i oskyldigt blods utgjutande och i ett ursinnigt framfarande, beredde sig för alltid ett förhateligt minne.
Folket utarmades, landet beskattades; Staden och Riket styrdes af en Slagheck, en Trolle och Bledenacke, med flere Tyranniets köpte vänner — och endast genom Gustafs uppstigande på Thronen, uppgick omsider, både för land och Stad, en klarare dag och ett säkrare hopp om bättre tider.
Efter ett någorlunda stadgat lugn, börjades åter på N. malm, ödes tomterne att upptagas; dels af den mindre Hof-betjeningen och af Kronans Krigsfolk, hvilka voro förordnade till Slottets och Stadens bevakning; dels ock af folk, som efter Krigsoroligheterne, kommo från Lands-orterne, att med arbete förtjena födan. De inne i Staden trångbodde, anlade på malmarne sine uthus, och med tiden förvandlades de gamla kåltäppor, uti anlagde krydd- och träd-gårdar.
K. Gustafs förordnande 1552, att alla ännu i Staden qvarstående trähus skulle nederrifvas och stenhus i deras ställe uppsättas; föranlät åtskillige af de fattige borgare, att boflytta ut på malmen; och ehuru svaret på Borgerskapets postulater 1544, tydeligen innehöll: att på N. malm allenast, fiskare och andre gode embetsmän, Stadenom till nytto, blifva skulle; jämväl vid vite förbudit var, allt köpslagande på malmarne; hvilket förbud förnyades, uti de följande 1563 och 1589 årens privilegier; lockade likväl malmens utrymme, och den tillåtne byggningsfriheten, åtskillige handlande, att här nedsätta sig och omsider uppslå allmänna salubodar. Den således häraf tillväxande handel och rörelse blef icke utan uppmärksamhet. K. Johan III, ville icke förqväfva den; men inskränkte den dock
