platsen genast, på segervinnarens befallning halshuggen, den 18 Maji 1160[1]. Han blef efter denna händelse ansedd som en martyr och af Påfven, till en erkäntsla, ibland Roms Helgon upptagen, samt i flere tidehvarf dyrkad, som Sverriges yppersta Patron. Hans baner troddes gifva seger, emot Rikets fiender; och uti Kriget i Skåne emellan K. Christian I. och Carl VIII, 1452, beskrifver Rim-Krönikan härens utrustning, och ibland annat, att:
”I Skyttabanerit man saa
”S. Erik ok S. Olaff malade Staa[2].
Såsom Stockholms vapen förekommer detta S. Erichs hufvud i Grefve Dahlbergs Svecia Ant. et Hod. och i tvänne Stadens Sigiller, föreställes det något olika: i det ena är den krönte bröstbilden innefattad i en ring med sex spitsar, hvarutinnan ses tvänne qvistar, med 3 rosor på hvardera; omgifvande bilden; omskriften är: Secretum Civitatis Stockholmensis. I det andra är samma bild innesluten i en rundel, innefattad i en öppen ros, prydd med ett band öfver axlarne, hvarutinnan ett korss hänger på bröstet; öfverst ses ett Seraphims-hufvud. Omskriften är: Stockholms Stads Sigill. Ett mindre af Stadens Sigiller föreställer S:t Erichs krönte hufvud uti en 12 bladig dubbel törnros, med omskrift: Stockholms Stads Sigill. 1795.
På Konung Waldemars penningar finnes detta Krönte hufvud, som man tror egenteligen utmärka, att de blifvit slagne i Stockholm, hvilken Stad af Hans Fader och Förmyndare anlades[3].
Peringsköld säger härom: ”att sedan St. Erich, Sveriges Konung, för sin i lifstiden erviste Gud-
