lik syssla, träffas under K. Carl IX. och Gustaf Adolph. Tvärt om ser man, att den förre redan 1600, då Han ännu var regerande Arf-Furste, satte Städernes Borgmästare till controll på Tullnärerne, och att den sednare omkring 1629 och 1630 lämnade Sjö-tullarne i Riket under arrende. Det är elljest trovärdigt, att K. Gustaf Adolph stadgade, Sjötulls-förvaltningen på den fot, som det skedde med Land-tullen, vid dess inrättning, att Tullnärerne hvar på sitt håll, skulle stå under Ståthållarenas befäl, och inför dem och deras Secreterare visa redo och räkning.
I Drottning Christinas tid, kom åter Rikets Tullbetjening under ett enda och gemensamt förmanskap. Mårten Augustinsson, som sedermera adlades och fick namnet Leijonsköld, blef General-Tull-förvaltare, med den oinskränckte magt, att på alla platser der Kronans Tull skulle uppbäras, icke allenast sjelf tillsätta, besolda och löna Tullnärer, Bokhållare, Skrifvare, Besökare, Roddare-folk och andre tjenare, efter som tid och lägenhet fordrade; utan ock på egit bevåg, alldeles cassera och afsätta dem, han fant odugelige. Näst K. M. skulle samtelige Betjeningen, hafva deras respect (som orden lyda), allenast på General-Tullförvaltaren. Han ålades att föra räkning och bok, öfver uppbörd och utgift, för hvar och en ort, och att icke distrahera eller afskrifva något, utom K. Maj:ts anordning; men såsom salarium fick han likväl månadtligen afdraga och sjelf behålla tjugonde penningen af alla tull- och licent-medel, jämte det han äfven ägde, att utan någons gensago eller disput fritt disponera R:dr 18,528; hvaraf han kunde tilldela och förordna så stor årlig lön, åt hvar Tullbetjent, som han pröfvade att dess tjenst förtjente.
