Sida:Stockholm, Del 4 (Elers 1801).pdf/143

Den här sidan har korrekturlästs
137


huru tillfällige de än voro. Men vården deraf var i högsta måtto oordentelig; och en Albrecht, som slösade på sina gunstlingar; en Margareta, som visst icke ansåg Sverige för Sitt Fosterland; och de tvister om Riksstyrelsen, som derefter, ända till 1521 varade, skaffade ingen rättelse; utan bidrogo med förenade krafter, att tömma skattkammaren, och utarma folket.

Gustaf I. stor i allt, kunde ej annat än vara det som hushållare. Historien och förvarade handlingar bära vittne derom och föreviga Hans minne.

Yngste sonen fullföljde i synnerhet, denna makalöse Konungs således påbörjade verk, och under Sonesonens, den store Gustafs Adolphs tid, vunno ingälderne till Staten och redogörelsen derföre, en stadga och säkerhet, som Riket dittils icke ägt.

Uti ett välbestält samfund fordras ej allenast att inkomsterne äro ordenteliga och blifva förbättrade; utan ock i synnerhet, att de rigtigt utgå, behörigen uppbäras och redovisas. Det förra tillkommer Kammar-Collegii; det sednare Kammar-Revisionens allmenna vård och öfverinseende.

Enligt Regements-ordningen af år 1634, hörde till Kammar-Collegium, (eller som det förr kallades Räkninge-kammaren), Revisionen eller Revisionskammaren, hvilken bestod af 6 Ledamöter eller Commissarier. Desse ägde att genomse och granska Kronans räkenskaper; och då mål skulle afgöras, som rörde Kronans ingälder och redogörares ansvar, skedde sådant af en Kgl. Kammar-Rätt, som utgjordes utaf desse Commissarier och Räkningekammarens Ledamöter; hvilka voro, Riks-Skattmästaren som förde Präsidium, 2:ne Rikets Råd, 2:ne af Adeln och 2:ne Kammererare.

Men göromålen blefvo ökade, och till ärendernes bättre skötande, ansågs vid slutet af år 1666,

un-
I 5