muntra snillet och förädla smaken, i de delar af Vitterheten, som Academiens vårdnad i synnerhet åligger.
Man har här till slut sparat att berätta, hvad Svenska Academien kanske af alla Vittre Samfund, såsom en utmärkt ära ensamt äger, att neml. hafva krönt en prisskrift, af en Konung författad — En Konung, lika känd för sitt snilles styrka, som för den magt han ägde, i ett fritt folks kärlek och tillgifvenhet.
Det första prisämne som af Academien blef upgifvit och K. sjelf hade utsett, var ett äreminne öfver R. Rådet och Fältmarskalken Gr. Lennart Torstensson. Då Academien emellan dem, som om belöningen täflade, hade fäldt sin dom; hade Academien ovetande tillerkändt priset, sin Höga Beskyddare. Sedan K. efter ett års förlopp, som Författare dertill blef känd, vägrade Han icke att emottaga detta pris, i Academiens enskildta sammankomst d. 1 Dec. 1781.
Vältaligheten hade redan gifvit Gustaf III. många och stora segrar. Denna var äfven märkelig i det afseende, att Fältmarskalken Gr. Lennart Torstensson, redan död för mer ån 100 år tillbaka; ännu en gång skulle bära en lager åt en Svensk Konung. Hans äreminne, fästadt vid denna lagren, är det största låford, tapperheten kunnat förtjena, och en belöning som upplifvar Svears gamla kärlek för Fäderneslandet.
Det Tal förtjenar här intagas, som å Academiens vägnar, af Dess då varande Directeur Herr Cantzlie-Rådet Rosenstein, blef hållit, då pris-medaillen till Konungen öfverlämnades:
Stormägtigste Allernådigste Konung!
”Då Eders Kongl. Maj:t vid Academiens sista sammankomst, nådigt behagade bryta en tystnad,
