som hittils ålagt Academien, att endast i hemlighet, vörda E. K. M. såsom Författare till det äreminne öfver Leonhard Torstensson, åt hvilket Academien förledit år, tilldömde stora priset; utan att derföre uppenbarligen våga erkänna E. K. M.; så har E. K. M. åt Academiens häfder, skänkt en händelse, dem inga andre, lära kunna framvisa. Historien omtalar Konungar, som älskat och skyddat Vettenskaper; som instiftat och upplifvat vittre öfningar; den omtalar Regenter, som icke försmått att använda en del af sin tid, på vettenskaper; som räknat för en ära, att med segrens, förena parnassens lagrar. Skall jag nämna det? Historien omtalar, bland de stora på jorden, dem, som osäkre att genom snillets styrka förvärfva snillets fria belöningar, velat tillrifva sig dem, genom anseendets förförelser, myndighetens befallningar och magtens tvång. Men att en Konung velat nedstiga och dela deras öde, som dolde och okände vänta sin dom af en blind rättvisa; att Han velat erkänna dem för Domare, som Han sjelf insatt i denna rättighet; att Han velat täfla om belöningar, dem Han sjelf stiftat; att sedan Han styrt ett församlat folk, genom vältalighetens styrka, Han velat sätta sig i bredd, med dem, bland detta folk, som först börja att lyfta dess vapen; det är ett efterdöme, som var E. M. förbehållit, att gifva, och våra handlingar att förvara åt efterverlden. Denna efterverld som läser, hvad E. K. M. skrifvit, kan alldrig blifva förundrad, att då E. K. M. täflar, E. K. M. vunnit. Men den torde förundra sig, öfver Oss, som icke genast igänkänt E. K. M:s penna; den torde misstänka Oss, att hafva gjordt det, och åt vördnaden och tacksamheten hafva gifvit, hvad som endast borde gifvas åt snillet och vältaligheten. Det må derföre tillåtas
Sida:Stockholm, Del 4 (Elers 1801).pdf/212
Den här sidan har korrekturlästs
206
mig,
