mig, att nu i förtid, försäkra, hvad jag en gång, med en Häfdateknares trovärdighet, skall bekräfta, att de, som afdömt priset, voro i en fullkomlig okunnighet, om den hand, af hvilken Vitterheten då emottog, en ny välgärning. Ja, Allernådigste Konung! det är en ny välgärning emot Fäderneslandet; då E. K. M. kallat dess barn, att likna de Hjeltar, dem E. K. M. Sjelf afmålat och berömt; emot Vitterheten, då E. K. M. uphöjt dess yrken och ökat dess arbeten, som utgöra dess heder; emot denna Academie, då E. K. M. för alltid gjordt, dess belöningar märkelige och begärlige; emot Oss, som utgöra Academien, då E. K. M. betagit all tvekan, att underkasta sig en domstol, deri mera än en Domare skulle jäfva sig sjelf, om han endast finge rådfråga sitt omdöme. Vågar Acad. utbedja sig ännu ett vedermäle, af E. K. M:s välgörande ömhet; det, att E. K. M. täckes emottaga den skådepenning, som i en annan hand blifvit en belöning; i E. K. M:s, ett prof af nedstigande, från en verkelig höghet, af mildhet emot Vitterhets-idkare; hvilka i alla tider, då de undfå dylika skådepenningar, under mångas obekymmersamhet, andras kalla bifall, torftighetens påminnelser, lyckans långsamhet, att följa vittre förtjenster; skola till egen uppmuntran säga sig, det som nu utmärker oss: det har en Svensk Konung, icke räknat sig ovärdigt.”
Directeuren frambar deruppå pris-medaillen, den Konungen täcktes emottaga, med utlåtelse, att vilja låta förvara den samma, i någon af Dess myntsamlingar, jämte bifogad underrättelse, om tillfället och anledningen[1].
- ↑ Den finnes i K. Cabinettet, med den anteckning, som med denna pris-medaille, i det föregående är nämnt.
