Tullverket i Allmänhet.
1. Sjö-Tullen.
All Handel lärer i sin första början, ej annorlunda kunna anses, än såsom en fri och otvungen näring; hvaraf de Regerande eller Konungarne, förmodeligen icke haft eller dragit någon fördel eller allmän inkomst. Man förmenar väl att Sjötull varit känd i Sverige, från urminnes tid, och att den i förstone betalades i varor, hvilka under namn af skipvist, blefvo samlade i Kronans dertill inrättade Varuhus, att användas vid utredningar af Konungens skepp och fartyg. Sedan man i likhet med bruket i Tyskland, hos oss begynt lägga någon afgift på inkommande varor, var man föga nogräknad, att eftergifva en Tull; så länge Lybske Handelen, såsom nödvändig och oumbärlig för Sverige, behöfde med Tullfriheter uppmuntras och bibehållas.
Under K. Magnus Ericsons tid, ålades väl de Handlande, som införde Kram och Specerier, att för hvarje 40 marks värde af lasten, på Myntet inlämna en mark silfver; men som de erhöllo värdet åter i myntade penningar, var denna pålaga ej tryckande. Detta lärer vara den Silfver-Tull, som finnes anmärkt i Calmare Stads Tänkebok, förvarad på Upsala Bibliothek, innehållande: ”år 1384, Hel. Gregorii dag, hvad som bör märkas vid Silfver-Tullen, eller Tullens utgörande i silfver. Till det första: alla varor under 10 marks värde, gifva ej Tull i silfver: ej heller de varor som härefter skrefne stå, gifva Silfver-Tullen, såsom Stockfisk och alla slags fisk, rog, mjöl, korn, malt och hvete, lök och äplen och päron och nötter och grönsaker, rötter, hufvudkål, pepparkakor, vagenskott, knarreholt och humbla och allehanda ringa
