saker, dem en menniska till lifvets nödtorft behöfver, gifva icke Silfver; men alla andra Handelsvaror gifva Silfver.” Att denna afgift, som i början bestod endast i utbyte af omyntadt Silfver, emot myntadt, med tiden förvandlat sig uti en ovillkorlig pålaga, inhämtas, af den Stadga, som K. Carl Knutsson 1443 utgifvit, om Tulls erläggande, till att dermed uppehålla Myntet, (Gam. Stadg. till Björkö Rätt. p. 52); äfven som af en föga känd taxa, på inkommande och utgående varor, gjord omkring samma tid och i förenämde Tänkebok finnes införd[1].
Uti R. Råds bref om K. Erichs af Pomern ochristeliga Regemente 1434, förmäles ock, att Han förarmat Städerne med oskäligom tull; som framdeles skulle efter skälighet afläggas[2]. Ibland de försäkringar K. Christian I. 1476 ville gifva, om Han åter i Riket inkomma skulle, utlåfvas i 15. mom. att Tullen öfver allt Sverige skulle läggas efter Sölftal, till att uppehålla Myntet med, och skul!e Öl-tull och annan dylik, som i några Köpstäder erlagd blifvit, afläggas[3].
Af älldre Författningar ang:de Tullen, jämförde med dem, som till ett stort antal finnes uti Stiernmans Polit. och Com. Handl. synes all anledning vara, att med nog visshet sluta; att detta angelägne verk, först ifrån K. Gustaf I:s Regering, börjat komma i mera ordning, samt tid efter annan, småningom blifvit förbättrat, och ändteligen efter Seclers förlopp, hunnit blifva så inrättadt, styrt och vårdat, att en fullkomlig kännedom, om allt hvad dertill hörer, fordrar sin egen man.
