Med biträde af en Berättelse om Sjö- och Gränse-tullen i Sverige och Finland[1], har man blifvit i stånd satt, att derom meddela några underrättelser, dem man sökt, så vidt möjeligt varit att sammandraga, efter hvad ämnet och stället här synes hafva fordrat.
Den första Tull-förordning som ifrån Konung Gustaf I. utkommit, skall vara ett bref 1536 till Fogdarne och Tullskrifvarne, hvarutinnan Han till följe af ett i Stockholm upprättadt Contract, påbjuder: att främmande Köpmän eller Köpsvänner, skulle betala för hvar läst salt 12 öre, för hvar säck humla 6, och för allt annat gods som de hitförde 5 mark örtugar af hvart 100 m. värde, efter det pris hvartill det såldes i landet; förmälandes tillika i samma bref, att Tullen då blifvit förmedlad, emedan Konungen i gamla Tullböcker funnit, att den, (som orden lyda) ”är i för tyden fast stifvere upburin.”
I Tull- och Accis-Ordinantzen 1552, stadgades sedermera: att de som Köphandel bruka och ogifte äro, samt egne hus i Städerne hafva; men dem icke sjelfve besittja, skola af deras gods, hel tull göra; hvaremot de Svenske undersåtare eller Borgare i Städerne, som i annor mans hus bo och icke i deras egne hus sittja, eller egne hus hafva, skola af deras gods, (som af ållder brukeligt varit) gifva half tull.
Om Tull på utgående varor träffar man icke någon författning, förr än 1560, då K. i bref till Joen Svensson och alla Tullskrifvere öfver hela Riket förkunnar, att året förut, eller sommaren 1559,
- ↑ Benäget meddelt af Hr Kammereraren Pet. Nymanson, som uppsatt den samma 1781. Allmänheten torde dela, den erkänsla, jag är skyldig att här ådagalägga.
