ke hänledes de nya namnen af Värde Riksdaler, Riksdalers avance och Tull-Riksdaler, hvarmed man sedermera så mycket bråkat. Värde-Riksdalern ansåg man lika med 2 d:r S:mt; Riksdalers-avancen skulle vara 19 ⅓ öre och Värde-Riksdalern samt Riksd:rs-avancen sammantagne, utgjorde Tull-Riksdalern, som alltså beräknades till 83 ⅓ öre eller 2 d:r 19 ⅓ öre S:mt. Att gjöra begripeligt, huru man kunnat falla på en sådan beräkning, måste de föregående årens författningar om Tull-clareringen och myntet återhämtas. Det är bekant att K. Carl XI. 1681 befallt, det alla räkenskaper skulle ställas och slutas på daler och öre, samt att R:dr icke borde högre upptagas, än till 2 d:r S:mt, och som Han derjämte 1688 förordnat att 3 ⅓ Caroliner skulle validera lika med R:drn, och således svara emot 2 d:r eller 64 öre S:mt; men detta antal af Caroliner eller 3 ⅓ stycken, likväl kom genom 1716 års myntförhöjning att gälla för 83 ⅓; så kallade man differencen emellan 64 och 83 ⅓ eller 19 ⅓ öre, Riksd:rs-avance; hvilken efter berörde tid 1719 alltid blef utbruten och i räkenskaperne särskildt upptagen för spannemål, ända till 1775, och för andra varor till 1765.
Emedlertid hade Carolinerne äfven som Specie-myntet försvunnit. Det blef fördenskull 1743 tillåtit att clarera inkommande tullen i courant-mynt eller som var det samma i Banco-sedlar med 20 procents tillökning, hvilken då och sedermera kallades Carolin-lage eller uppgäld på Carolinerne. En så kallad Tull-Riksdaler betalades alltså efter 1743, med 3 daler 4 öre S:mt i Banco-sedlar. Detta betalningssätt varade ända till d. 1 Julii 1765. Då måste Tull Riksd:rn för den återstående delen af året erläggas med 72 mark eller 18 d:r K:mt i Banco-sedlar.
