124
men aldrig är ännu någon Utprickning med Ruskor, å wiss tid, med actiwitet widtagen til olyckors förekommande - - - Hwarföre kunde icke sådant ske? Och månne icke de olyckor, som sig å sådane ställen tildraga, (då, til exempel, en okunnig om wägen där förloras) ropa om hämnd öfwer den eller dem, som olyckan wållat, genom människo-plikters eftersättande? - - - Och månne Stockholms Stads farliga Strander icke borde utmärkas? - - - Jag wågar påstå, det icke någon borde få lof at gå, mindre köra, på Isen, förr än Wederbörande därtil gifwit lof, genom allmän Signal: som ock: då Isen begynner blifwa mindre säker, at Wakter eller Upsynings-Männ posterades wid sådane Strander, som kunde warna den Okunniga och gripa Sjelfspillingen. - - - Men som i denna Skrift och i detta Ämne är tilförene talt, och ingen ändring uti gamla Wanor dock förspörjes wara å färde; så må detta än ytterligare wara sagdt, til bewis för efterkommande, at någon likwäl i wår tid yrkat uppå utplånandet af det nesliga Ordspråket: Mälaren skal hafwa sin Contribution.
Håf-Sorg, är wisserligen en Stockholms Oordentlighet, i affeende på wisst folk, som nog litet äro berättigade, at taga del uti Hofwets Ceremonier. Jag nämner ingen
