Sida:Stockholms oordenteligheter 1770-1771.pdf/89

87

med sig en slags Sollennite, som gjör at åskådarne glömma den döendes fel, lämna honom sin högaktning, och anse honom för en salig syndare, som haft den bästa lägenhet at bereda sig, och hwars själ ifrån stupftåcken eller galgen immediate upstiger til himmelen. Man wet flera Exempel, at den förhoppning om en wiss salig död upmuntrat swaga sinnen at söka förtjena den samma; men man kan med trygghet säja, at ingen begått något mord eller annat svårt brott, för at bli lifstids-fånge på någon fästning och arbeta i halsjern. Et sådant arbete bör dock wara menskligt; ty den dömde fången, ehuru brottslig, aflåter dock icke at wara menniska. Han bör ej upgifwas under sin börda, och icke plågas öfwer sin förmåga. At handtera en sådan usling illa med hugg och slag, med hunger och törst, med boningar som mera likna willdjurs-kulor än rum at härbergera menniskor; det hafwa wåra Lagar wisligen förbudit, och det skulle wanhedra mera dem som tillåta sådana grufligheter och utöfwa dem, än de olyckelige som måste uthärda dem. Huruwida de milda anstalter wår Lag äskar, allestädes noga i akttagas, och Arbetsfångar icke öfwer höfwan belastas, samt huruvida de altid utfå sin riktighet, och om inga afdrag af deras ringa dagspenning ske för Waktmästares eller andra wederbörandes räkning, det skulle tör hända ej wara owärdigt ytterligare granskning, äfwen som det å andra sidan icke borde undgå det strängaste beifrande, i fall någon Upsyningsman beträddes med, at antingen af efterlåtenhet, eller som ännu straffbarare wore,

af