trädgården, numera aktiebolaget Separators område, på Kungsholmen, där man hade skuggrika alléer och vidsträckta promenader och kunde få höra orkestrar på tjugu personer. Trädgården låg visserligen något aflägset, tyckte man, men man kunde komma dit med omnibus från Gustaf Adolfs torg alla konsertaftnar och med roddarbåtar mellan Ragvaldsbro och Kungsholmstorg. Kullbåtar underhöllo förbindelsen mellan Nya och Gamla Kungsholmsbron. Inträdesafgiften var tolf skillingar banko samt hälften för barn. Ingen med livré eller »shawlett» på hufvudet släpptes in. Klasskillnaden var onekligen större på den tiden än i våra dagar. Om en betjänt kunde kläda sig »civil» en kväll och offra tolf skillingar banko på en sådan trädgårdskonsert, så inträffade detta väl icke med någon tjänstflicka. En sådan vågade aldrig byta ut »shawletten» mot en hatt.
⁎
Största delen af Stockholms invånare var mer då än nu hänvisad till sommarförlustelserna inom staden och i dennes närmaste grannskap, och detta vanligtvis endast på söndagarna. De som bodde på landet under sommaren voro ganska få. De gamla malmgårdarna i Stockholms utkanter hade till större delen förlorat sin bestämmelse att vara de förmögna stadsbornas sommarställen, och de hade ännu blott till mycket ringa del efterträdts af de i vår tid så allmänna »sommarnöjena» i skärgården och vid Mälaren med flera trakter.
Det var i synnerhet på Djurgården som det rika Stockholm hade sina sommarbostäder. Flertalet af dessa voro ganska anspråkslösa, att ej säga tarfliga. Det var endast Skansen, då vanligtvis kallad »Burgmans Fåfänga», som redan hade ett stadgadt anseende, mera dock genom sitt läge än genom sina byggnader. Genom sin arkitektur