vida öfverglänsande alla andra djurgårdsvillor var professor Byströms, som allmänt beundrades. Grosshandlaren Michaelsons Ludvigsro (Hasselbacken) var också ett rätt fint ställe. — På andra sidan om Slätten, bakom Franska värdshuset, reste sig redan på 1830-talet stadsmäklaren Weylandts vackra och smakfulla villa, och så kom man till Cantzlers mindre betydande sommarställe samt vidare, längs Ryssviken, till öfverståthållaren grefve Lewenhaupts.
Biskopsudden var, sedan de gamla byggnaderna nedrifvits, för femtio år sedan icke bebyggd, hvaremot det af engelska sändebudet Robert Liston anlagda Listonhill tog sig ganska ståtligt ut, och det täcka Alnäs var rätt intagande. Bortom grosshandlaren Palm Svenssons Täcka Udden reste sig på Blockhusuddens höjd kapten Erlings Eolskulle och det i en vacker trädgård belägna, krigsrådet Beskow tillhöriga Johannisberg.
Till Djurgårdens sommarnöjen måste också räknas Djurgårdsbrunn, men dess glansperiod var redan förbi. Den hade inträffat på 1820- och 1830-talen, fastän man ännu på 1840-talet bodde på sommarnöje där.
På södra landet vid Saltsjön fanns icke något annat egentligt sommarställe än grosshandlar Becks Finnboda. I allmänhet hyrde ägarne icke ut sina ställen, utan bebodde dem själfva sommartiden, om man undantager sådana »landtnöjen» i Djurgårdsstaden, som skildrats af Orvar Odd och hvartill motstycken nog funnos på andra ställen, äfven något längre bort belägna, till exempel Gröndal, Charlottendal och Löfholmen utanför Hornstull vid Liljeholmsviken, hvilka visserligen ägde åtskilliga företräden framför »landtnöjet» bakom konstberidarnes stall, lika oöfverträffligt roligt som sant afmåladt af nyss nämnda författare, men i själfva verket dock bra litet landtligt.
Verkligt landtliga landsställen voro ytterst få, men några funnos dock, till exempel Lidingsberg på Lidingön,
